iamtheluckiest

Påminns om orden i Pär Lagerkvists vackraste berättelse Det eviga leendet. De döda tågar till Gud för att ställa honom till svars. Vad har han menat med oss? Gud svarar att han ville att vi inte skulle nöja oss med intet.

Men på frågan om vad han menat med barnen svarar Gud med ett leende: Då var jag bara lycklig.

Det tycker jag är fint. När hon ler sitt lilla leende mot mig förstår jag nästan vad han menar.

I början kollade lillstrumpan mest i kors, de gånger hon öppnade ögonen. Nu börjar jag känna igen hennes blickar. Den desperata efter mat. Den ängsliga när hon suger på nappen. Den förtvivlade när hon tror sig vara ensam. Den undrande och nyfikna när jag pratar viktigheter med henne.

Igår såg jag en ny. Med stora blå ögon tittade hon på mig länge. Totalt trygg. Beundrande. Förälskad. Hur ska jag leva upp till den blicken?

Jag hjälpte en vän att hitta kärleksdikter och fick anledning att umgås med mina favoriter igen. Dikterna speglar ganska väl nio år av tillsammans. De uttrycker tvekan, olycklig kärlek, förälskelse. 

Med en ny familjemedlem handlar mycket om att få ihop vardagen. Maten ska lagas, disken ska diskas, tvätten ska tvättas, och allt det där. På kylskåpet sitter en dikt som påminner mig om att det bästa vi har finns i det vardagliga.

Det finaste och viktigaste i livet finns just här,
i stolen på andra sidan köksbordet.
I äggskalen hon alltid lämnar i en lite hög

Andres Lokko

I dag skulle hon ha kommit. Det känns så skönt att det ligger bakom och inte framför. Förlossningen verkar blekna för de flesta, men jag lever fortfarande på stoltheten över att ha klarat det! Inte ens en timme hann jag vara på sjukhuset innan hon kom. Lustgasen hade jag gärna fått tidigare men annars fixade jag allt hemma.

Mormor, morfar och morbröder har åkt massor av mil för att träffa lilla E. Och i dag fick vi besök av en kär vän. Vi promenerade i regnet och lillflickan gjorde storstilad cafédebut. Den vänlige caféägaren bjöd på husets hemmagjorda glass, dagen till ära.

 

Men jag är bra på andra saker.

Kan man verkligen rösta i träningskläder? Känns lite ovärdigt på något sätt, men för tusan, röstlokalen ligger ju på vägen till träningen.  

I snart fyra månader har jag jobbat med ett projekt (och alldeles för länge i dag). Jag är inne på slutspurten, det betyder bokhög som växer och tusen fönster uppe. Samtidigt sover kattan, timme efter timme, i soffan intill. Som om livet är mer än prestation.

Veckan ska rensas ut med en powerwalk. Äntligen höst i luften. Premiär för min engelska skoluniform. En liten kille på 60-talet bar den innan mig. Pulsvärmarna har jag stickat, en julklapp till farmor den sista julen. Känns fint att de nu värmer mina handleder.